Utlåtande… recension… kalla det vad ni vill – här kommer den och Cabaret förtjänas att omnämnas lite mer än i traditionella ordalagen; den var bra eller Jöback är grym och blablabla. Läs igenom nedanstående så förstår ni varför jag var tvungen att dra ut texten något och leverera ett något udda utlåtande.

 

Cabaret på Rondo – Liseberg.

 

För det första, det är intimt. Publiken sitter nära, dekoren är sparsam, musikerna klarar sig utan teknikens under och effekterna är väldigt små… men jösses vilken STOR musikal Cabaret är! Det är STORA känslor, det är STORA röster som förmedlar dem och det är STORA artister som genererar dem. Överväldigande, helt enkelt.

 

Alla, eller åtminstone de flesta, musikaler har ett djupare tema än det som spelas upp på scenen. Cats och Fantomen belyser exempelvis utanförskap och desperation, Saturday Night Fever om att förverkliga drömmar, My Fair Lady talar om att passa in (och lite om förbjuden kärlek) och Cabaret… Cabaret återspeglar, på ett brutalt vis, vilken total glädjedödare all sorts förtryck är.

 

Låt mig förklara det så här. Joe Masterhoff skrev storyn i bokform och Christoffer Isherwood i novellform. Dessa två litterära verk inspirerade till såväl en oscarsbelönad film och en musikal med namnet Cabaret. I både boken och filmen gavs det enorma möjligheter att förmedla budskapet på ett effektfullt vis – men hur skulle detta kunna ske i en musikal – på ett sådant vis att publiken blir genuint, om uttrycket tillåts, förbannade?

 

De lyckades.

 

Vi satt där lyckliga som få och med en enkel och fullkomligt oväntad handvändning blev vi helt plötsligt förbannade. I alla fall jag… Så här gick det till - under hela första akten byggs det upp en oerhört positiv stämning. Musiken går i dur, det är konstanta leenden på scen, dans, bröllop och du sitter där och är helt enkelt lycklig.

 
DÅ, med en enkel gest, tar en av karaktärerna av sig sin ytterrock och… musiken tystnar, ljuset tonas, stämningen går ner genom golvet – glädjen dör helt enkelt. 

Bindeln lyser klar på armen. Nazisten har anlänt. Glädjedödaren. … och du blir förbannad!

 

Vem f*n tror han att han är som kommer och sabbar vår stämning! Vi var ju på festhumör! Du måste skylla på någon – och självfallet blir det på Nazisten. Glädjedödaren. DET var ett oerhört effektfullt sätt att få oss engagerade. Förstör stämningen – ett vinnande koncept! ”Impad” – det är bara förnamnet.

 

Cabaret antar därefter en annan karaktär – och om möjligt blir det ännu bättre! Glädjen förbyts till engagemang och Mr Jöback & Co bokstavligen sliter hjärtat ur kroppen på dig. Cabaret håller ända in i mål.

 

Ett par ord om artisterna. Sara Lindh gestaltar Sally Bowles – och gör det magnifikt. Hon utstrålar självförtroende och kommer med all sannolikhet synas på musikalscenen ett bra tag framöver. Andra, som till fullo når ut med sina prestationer, är Anders Berg och Jens Hultén (Nazisten!). Monica Nielsen (Petra Nielsens mamma) är grym och Anders Nyström (alias Dr Schenker i Saltön) förtjänar en alldeles egen stjärna. Och, inte att förglömma – Anna-Maria Hallgarn som horan Freulein Kost – het som ett strykjärn!

 

Och… till sist, Jöback – vad säger man? Han är inte särskilt stor – till växten (”fit dock!”). Men sanna mina ord – det är få, om någon, som fyller ut en scen som den mannen gör. Min pojkvän sa att sist han såg något sådan var på Oscars i Stockholm när Mikael Samuelsson dominerade som Fantomen. (som för övrigt Lloyd Webber menade var den bästa Fantomen någonsin). Jag är nog inte helt partisk när jag uttalar mig om Peter Jöback – jag har alla skivor, jag har sett honom live väldigt många gånger – men tro mig, han är värd vartenda ord av beröm som går att ge. Nog för att Peter Jöback är kommersiell, men det är min sanna och fasta övertygelse att han INTE står på scen för pengarnas skull.

 

Peter paraderar med ”I Don’t Care Much” – som helt och hållet sammanfattar apatin som infinner sig när förtryck kommer in och medbestämmande och demokrati går ut. Den är oerhört kraftfull. Jag har förgäves letat efter ett clip med Jöback sjungande denna sång men allt jag kan göra för er är att rekommendera hans skiva ”Personliga Val” – där den finns med – och istället bjuda på ett clip med Amanda Palmer.

  
Cabaret är lika aktuell idag som på tiden då den utspelas. Gå och se den och bli… ja… förbannad :-) 

//Kix

 

PS. Maten var riktigt bra! Stor eloge till köket på Rondo! DS.