Foto: Excel.dk

Excel har verkligen mycket att erbjuda för alla oss som älskar prylar! Här har jag samlat några nyheter och några gamla godingar som jag tycker mycket om.

Skeden i form av ett flygplan tycker jag är störtskön och en perfekt present till ettåringen eller barnet som precis har börjat äta. Den måste ju bara göra succé - maten bokstavligen flyger in i munnen! Finns att få i både rosa och blått.

Magneter i några olika formationer. Flygplanet skulle kunna få sitta på mitt kylskåp och påminna mig om att jag måste jobba på så att jag kan resa iväg till spännande platser lite då och då :-)

Kolla in änglabrödet - sådana vill jag äta till frukost, så söta!


Skålen heter Spiral fruit Bowl - passande namn. Jättefin tycker jag att den är och hade passat utmärkt i mitt kök.

Kan det bli mer tydligt var man ska hänga kläderna än med Hang Clothhanger?

Vad kan vara coolare än shotglas i is?! Jag ser framför mig en fest med vintertema och välkomstdrinken skulle då serveras i dessa Cool Shooters. Det hade helt klart blivit en succé och hade definintiv brutit isen på festen! (Hihi, var bara tvungen).

Ännu en hängare men nu i form av en älgkrona. Mycket rolig tycker jag. Den finns i färgerna vit, orange, grön, svart och som på bilden.

Sista bilden ser lite farlig ut och heter Ouch. Jag har sett dessa på några olika ställen. En liten vodoodocka för att samla tandpetarna, också perfekt för partyt. 

Maria Jauhiainen har designat. Visst är de helt fantastiska?

Hennes kollektoin Lehti finns permanent på London's Victoria & Albert Museum sen 2004 och på MoMa New York sen 2005.

De ser så skira och tunna ut precis som ett riktigt löv gör när det precis har börjat förmultna. Åh så vackra men ack så dyra...

Foto: Interstudio

Härlig och snygga design! Det känns som om den roströda färgen kan vara något att satsa på.

Jag tycker extra mycket om fåtöljen i mitten - ser skön ut också. 

Soffan överst är också fin, i alla fall att titta på men jag är osäker på om jag skulle låta barn sitta i den - de kan ju ramla ut genom hålen på sidorna. Det hade varit intressant att höra hur designern har tänkt där...

Interstudio har många fina sker att titta på för den som inte redan varit där.

Nu är jag tillbaks i västkustblåsten och vardagen igen efter en helt underbar semester. Dagarna har gått alldeles för fort, som det brukar när man har det bra, men vi har hunnit med en hel del – långa promenader, god mat, (många!) goa drinkar, shopping, solbränd hud, svalkande bad och ett fantastiskt bröllop!

Bilderna är på stenar från stranden, brudens vackra blommor, utsikt från solstolen och en blomdekorerad lunch. Härligt att man har fotona med sig hem så att man kan drömma sig tillbaks lite då och då!

Jag går i brunt nu för tiden. Det är inne har jag hört :-) ( observera att inom kort är det vitt som gäller igen…)

Utlåtande… recension… kalla det vad ni vill – här kommer den och Cabaret förtjänas att omnämnas lite mer än i traditionella ordalagen; den var bra eller Jöback är grym och blablabla. Läs igenom nedanstående så förstår ni varför jag var tvungen att dra ut texten något och leverera ett något udda utlåtande.

Cabaret på Rondo – Liseberg.

För det första, det är intimt. Publiken sitter nära, dekoren är sparsam, musikerna klarar sig utan teknikens under och effekterna är väldigt små… men jösses vilken STOR musikal Cabaret är! Det är STORA känslor, det är STORA röster som förmedlar dem och det är STORA artister som genererar dem. Överväldigande, helt enkelt.

Alla, eller åtminstone de flesta, musikaler har ett djupare tema än det som spelas upp på scenen. Cats och Fantomen belyser exempelvis utanförskap och desperation, Saturday Night Fever om att förverkliga drömmar, My Fair Lady talar om att passa in (och lite om förbjuden kärlek) och Cabaret… Cabaret återspeglar, på ett brutalt vis, vilken total glädjedödare all sorts förtryck är.

Låt mig förklara det så här. Joe Masterhoff skrev storyn i bokform och Christoffer Isherwood i novellform. Dessa två litterära verk inspirerade till såväl en oscarsbelönad film och en musikal med namnet Cabaret. I både boken och filmen gavs det enorma möjligheter att förmedla budskapet på ett effektfullt vis – men hur skulle detta kunna ske i en musikal – på ett sådant vis att publiken blir genuint, om uttrycket tillåts, förbannade?

De lyckades.

Vi satt där lyckliga som få och med en enkel och fullkomligt oväntad handvändning blev vi helt plötsligt förbannade. I alla fall jag… Så här gick det till - under hela första akten byggs det upp en oerhört positiv stämning. Musiken går i dur, det är konstanta leenden på scen, dans, bröllop och du sitter där och är helt enkelt lycklig.

Bindeln lyser klar på armen. Nazisten har anlänt. Glädjedödaren. … och du blir förbannad!

Vem f*n tror han att han är som kommer och sabbar vår stämning! Vi var ju på festhumör! Du måste skylla på någon – och självfallet blir det på Nazisten. Glädjedödaren. DET var ett oerhört effektfullt sätt att få oss engagerade. Förstör stämningen – ett vinnande koncept! ”Impad” – det är bara förnamnet.

Cabaret antar därefter en annan karaktär – och om möjligt blir det ännu bättre! Glädjen förbyts till engagemang och Mr Jöback & Co bokstavligen sliter hjärtat ur kroppen på dig. Cabaret håller ända in i mål.

Ett par ord om artisterna. Sara Lindh gestaltar Sally Bowles – och gör det magnifikt. Hon utstrålar självförtroende och kommer med all sannolikhet synas på musikalscenen ett bra tag framöver. Andra, som till fullo når ut med sina prestationer, är Anders Berg och Jens Hultén (Nazisten!). Monica Nielsen (Petra Nielsens mamma) är grym och Anders Nyström (alias Dr Schenker i Saltön) förtjänar en alldeles egen stjärna. Och, inte att förglömma – Anna-Maria Hallgarn som horan Freulein Kost – het som ett strykjärn!

Och… till sist, Jöback – vad säger man? Han är inte särskilt stor – till växten (”fit dock!”). Men sanna mina ord – det är få, om någon, som fyller ut en scen som den mannen gör. Min pojkvän sa att sist han såg något sådan var på Oscars i Stockholm när Mikael Samuelsson dominerade som Fantomen. (som för övrigt Lloyd Webber menade var den bästa Fantomen någonsin). Jag är nog inte helt partisk när jag uttalar mig om Peter Jöback – jag har alla skivor, jag har sett honom live väldigt många gånger – men tro mig, han är värd vartenda ord av beröm som går att ge. Nog för att Peter Jöback är kommersiell, men det är min sanna och fasta övertygelse att han INTE står på scen för pengarnas skull.

Peter paraderar med ”I Don’t Care Much” – som helt och hållet sammanfattar apatin som infinner sig när förtryck kommer in och medbestämmande och demokrati går ut. Den är oerhört kraftfull. Jag har förgäves letat efter ett clip med Jöback sjungande denna sång men allt jag kan göra för er är att rekommendera hans skiva ”Personliga Val” – där den finns med – och istället bjuda på ett clip med Amanda Palmer.

//Kix

PS. Maten var riktigt bra! Stor eloge till köket på Rondo! DS.

Foto: Cabaret

Imorgon kväll ska jag på Cabaret på Rondo och det ska bli så kul! Jag har bara hört en massa bra om musikalen och om Peter Jöback så det blir nog en härlig upplevelse!

På den här adressen finns det mer att läsa om föreställningen och så kan man ta sig en smyggtitt om man vill.

Jag återkommer med ett utlåtande!