Det har tagits några foton i vår lägenhet och jag delar med mig av några av dem framöver. Idag visar jag hallen - det är ju där vi kommer in och helt naturligt ser allra först. 

Välkomna!

Rakt fram skymtar vårt vardagsrum och går man till höger så kommer man till köket. Nästa gång tar vi vardagsrummet.

   

Foto: Privat

Jag fattar inte vart dagarna tar vägen. Jag tar långa promenader och snusar på min bebis och vipps är dagen slut - hinner inget av allt det som jag har tänkt hinna, vilket även inkluderar bloggen. Något som jag har tänkt ta tag i är att skicka tackkort till alla som har uppvaktat Vidar. Måste ta tag i det!

En webshop med väldigt fina grafiska tryck, kort och affischer är Petrified in pink. Jag såg att det fanns jättefina kort anpassade till de små. Blev väldigt sugen på dessa.
   

Foto: Petrifiedinpink.se

Nu har jag anmält mig till kurser i foto och fotoshop. Det är kvällskurser som anordnas av Folkuniversitetet. Jag har läst kurser för dem förut och har tyckt att det har varit bra. Det känns lite läskigt att lämna nya sonen två kvällar i veckan (det är "bara" under en sexveckors period) men han kommer att ha det toppen hemma tillsammans med pappa som tycker att det ska bli ganska mysigt att vara på tu man hand med lilleman - bara det finns mjölk att ge om det krisar så.

Det här är något som jag har sett fram emot länge så det ska bli riktigt skojigt. Nu väntar jag högst otåligt på starten!

Foto: privat (samma dag jag fick nya kameran och var tvungen att fota allt möjligt... bakom skymtar lite av badrummet på lantstället.) 

En dag i somras, fem dagar innan lillen kom till världen, hade vi en fantastisk kväll som jag minns som en av sommarens bästa. Vi umgicks med bästa vännerna och njöt av det fina vädret. När de andra skulle ut på partyparty valde vi att ta en promenad, höggravid tre dagar över tiden så tänkte vi kicka igång lillkillen (nu blev det dock inte så med tanke på att det som sagt dröjde ytterligare fem dar). Solnedgången längs strandpromenaden i Varberg var fantastisk och vi här två stycken fina kort som minne från denna kväll med den då sprillans nya kameran.

Det är underbart att man kan föreviga minnen i form av kort som man kan titta på när man vill. Jag skulle vilja bli bättre på det så därför kollar jag just nu efter en lämplig fotokurs som jag kan gå på i vinter.   

Bästa vännen


Stooooooor mage  :)

Foton: privata

När vi rensade uthusen från all gammal bråte i våras hittade vi bland annat två riktigt gamla och rostiga cyklar som vi inte hade lust att bara slänga. Cyklarna är fina minnen från när min pappas moster cyklade runt på dem. Nej istället fick en stå vid husknuten, ut mot vägen, med en gammal trälåda på pakethållaren. I lådan planterade jag rosa pelagonier. Den andra cykeln fick en lite mer modern touch - till den köpte jag en cykelkorg som jag sprang på inne på Indiska och i den planterades blommor. Alltid lika kul att kunna matcha gammalt och nytt tycker jag. 

Nu sjunger blommorna på lantstället på sista versen vilket känns lite trist och i luften känner man verkligen att hösten är på gång. Vi plockar de sista körbärstomaterna från plantorna och försöker suga ut det sista av sommaren. Redan har man börjat tänka på nästa sommar och planera för nästkommande projekt - vi har massor av saker som vi vill förverkliga på lantstället. Men först ska vi njuta av hösten och att vi faktiskt har fått in riktig värme i huset (bergvärme, kakelugn och vedspis) så att vi kan vara där året runt.

Foto: Privat

Ni har fått ta del av min sambos tankar efter förlossningen (jag gråter varje gång jag läser det) tillräckligt länge nu och efter sex veckors bloggtystnad från mig och en lika gammal bebis så är det dags att ta hål på min lilla bubbla som jag har befunnit mig i den senaste tiden. Den mest fantastiska bubbla jag någonsin varit i och jag tror att jag är världens lyckligaste! Vidar växer så det knakar och han blir bara roligare och roligare för varje dag som går - hela tiden små, små framsteg och tecken på en ökad kontakt med omvärlden. Just nu är favoriten att härma mamma eller pappa när vi räcker ut tungan eller snurper ihop munnen, det kan vi hålla på med i långa stunder. Det bästa är när man dessutom får svar genom ett stort leende, då spricker jag nästan av stolhet och lycka. Sötaste någonsin. Jag hoppas verkligen inte att man kan utveckla fobi för pussar - iså fall ligger nog lillkillen risigt till så många som han får varje dag! :)

Jag har velat fram och tillbaks om jag ska lägga ut någon bild på Vidar här. Vi har fixat både en egen blogg till honom och ett galleri som är lösenordsskyddat och det är där bilder fortsättningsvis kommer att finnas men jag bjussar hur som helst ändå på en bild här också.

Fortsättningsvis blir det lite mer av den varan som det är tänkt på den här bloggen. Vi ses snart!

Tack för alla gulliga hälsningar och stor kram!

Jag och Vidar (här nio dagar) lär känna varandra.